2017-08-16
12:20:00

Jag drömmer om henne...

Jag kanske inte skriver så mycket om Myran men det är för att det fortfarande gör så ont. Sen känner jag att jag inte heller vet vad jag ska skriva. I morse vaknade jag av jag grät så hysteriskt i verkligheten pga drömmen jag hade. Jag drömde om henne.
 
Till er som inte vet det så har jag valt att kremera henne och få hem hennes aska i en urna. Jag drömde i natt att hennes urna hämtades, men att dom också gav mig Myran levande vid sidan av. Jag ifrågasatte dom och sa: Men hon avlivades ju, jag såg ju det, jag var ju med, jag höll ju i henne! Men framför mig stod Myran och det var verkligen hon. Alla små tecken på pälsen, hennes mörkare pälsrand precis under vänster öga som alltid gjorde att det såg ut som smuts där. Hon ställde sig på bakbenen och började "masajja" (ett vi använt när hon gör så). Förvånad och chokad tog jag urnan och kopplet med Myran i, ut mot bilen på parkeringen. Jo men visst var det Myran för hon kissade på frambenen med bakbenen i luften precis som hon alltid gjort sen hon var valp. Jag åkte hem, tog in henne i den tomma lägenheten där vattenskålar, matskålar, bäddar, leksaker osv är borta från golven. jag stod helt handlös, men med en urna i ena handen. Då slog tanken mig, vem är då i urnan? Jag öppnade urnan och den var tom. Fick sen ett sms från veterinärkliniken. "hon började leva vid kremeringen inne i ugnen, vi fick ta ut henne därifrån, sen visste vi inte om du ville se henne en sista gång, men imorgon har du tid hos oss klockan 16:00 (det var tiden Myran hade den verkliga tiden) för att komma in och avliva henne.
 
Allt jag kunde tänka på var: ska jag gå igenom det här en gång till, och vadå började leva i kremeringen, hur ska jag våga lita på att hon inte gör det igen.
 
Jag som har gråtit när ingen har sett mig, inte ens Johan. Jag gråter på promenader, jag gråter i dusch, när Johan har somnat osv.
 
Ska jag nu ha henne ett dygn och känna alla känslor igen, nu har jag ju ett val att inte göra om det. Att låta henne vara med mig hela tiden ändå. Men jag valde att åka dit, klockan 16:00 som smset sa, för jag vet ju att hon inte mår bra. Jag gör (och gjorde det) för hennes skull.
Jag åkte dit. och paniken i Myrans ögon när hon ser vart vi är. Hon vet vad som ska ske. Jag håller henne i min famn och hon river sig upp mot nacken och gömmer sig i mitt utläppta hår. Jag klarar inte det här. Jag vill inte mer. Jag vill inte känna saknaden. Se den tomma lägenheten. Minnas alla minnen för stunden dom kan få komma senare men inte nu när jag bearbetar.
Dom kommer in med alla 3 sprutor och förklarar precis som dom gjorde i verkligheten. "Den första är bara natriumklorid för att se så nålen ligger rätt, den andra är ett väldigt starkt lugnande och oftast dör dom redan av det direkt när man börjar spola in, den tredje sprutan som är klarblå i vätskan det är avlivningsvätskan, den ger man ändå som en säkerhet". Vilken JÄVLA SÄKERHET DÅ? skriker jag i förtvivlan, säkerheten att vakna upp i kremeringsugnen eller vad?
Dom frågar, precis som dom gjorde i verkligheten "Är du redo?"
 
Och där vaknar jag av att jag stortjuter.....
 
Hur fan kan man någonsin vara redo att förlora den men älskar så mycket? När kommer man över det, gör man ens det, om inte när kan man leva en dag utan att tänka på allt det jobbiga som får en att inte ens orka stå och där knäna bara viker? När ska jag kunna gå ut med en annan hund i koppel utan att det ska göra så förbaskat ont som ett knivhugg i bröstet?
 
Jag saknar henne så mycket. Och det finns inget jag kan göra åt det. Jag känner mig så liten, så ensam, så hjälplös. Det är första gången nu som jag "erkänner" eller vad jag nu ska använda för ord, för andra vad jag tänker. På dagarna oavsett om det är här på bloggen eller om det är bland vänner eller i Johans närhet, ingen vet och ingen ser. Det är så jag fungerar när något är så jobbigt att jag inte ens orkar bära på det. Jag stänger av... helt. Leker att allt är normalt, pratar om det gamla vanliga, planerar som jag alltid brukar, hittar på saker osv. Men allt är en fasad. Innombords skriker jag av sorg. Det är som att jag skriker och ingen ser mig. Vilket är förståeligt för jag visar inga känslor eller säger ingenting. Men... ah jag vet inte. Jag saknar henne så mycket, varje minut, varje sak jag ser så blir jag påmind av henne.
Men nu måste jag sluta skriva, jag ser inte ens tangenterna längre.
Kastar in en bild på henne som valp och checkar ut från detta ämne nu.
 
 
16:23 den 27/7-2017 togs du ifrån mig... Mamma älskar dig då, nu och föralltid<3
 
 
 
 
2017-01-22
18:40:36

Vart är Ebba?

Många av er har undrat vart Ebba har tagit vägen, så här kommer nästa bomb.
 
Ebba har flyttat hem till min mamma sen en vecka tillbaka.
 
 
 
 
Ebba var väldigt stressad här. Hon skällde på mycket, sprang runt i lägenheten hela tiden, så fort jag rörde mig så gick hon vid mina fötter, när någon gick så la hon sig på dörrmattan och väntade, hon gick och slickade på golvet hela tiden och behövde göra något bokstavligen, hela tiden! Hon kom aldrig till ro. Promenaderna var inga roliga för henne då hon bara ville springa löst.
Hos mamma är hon en helt annan hund är här hemma i lägenheten.
 
Jag står fortfarande som ägare på henne och kommer att göra det. Men för hennes bästa så var det en flytt till landet som gällde. Hade jag dock inte haft mamma som hade kunnat/velat ta henne så hade jag sparat ihop pengar fort som satan och flyttat till något litet torp på landet för jag hade aldrig omplacerat henne till någon annan!!!
 
Jag gjorde detta för hennes bästa. Och det är klart att det gör ont och att man saknar henne enormt, men jag vet att hon har det bättre där. Det är fler fördelar som väger in.
Jag kommer ju alltid få träffa henne och se henne. Jag får också ofta bilder, videos och facetime samtal från mamma med Ebba på.
 
 
Älskade lilla gris <3